TAISTO WESSLIN… 

…liten till växten men så stor - en höjdare i sin musik!

Det kan låta underligt men jag vet inte när vi blev bekanta. Han bara var där, i TV och radio men annars är minnet tomt tills en dag i slutet på 1970-talet  ett norskt skivbolag bad mig göra en skiva med Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa. På Nacke Johanssons förslag  tog jag kontakt med Taisto och sedan dess var det han och ingen annan som stod för arrangemangen på mina skivor. Det var så det skulle vara. Jag översatte till norska av vår rika skatt fina visor, det blev tre LP-skivor  i Norge vilket passade bra. Taisto kände Norge väl och det var ju där han hade hittat sin Karin. Det  blev inte bara läckert och smakfullt gjorda arrangemang, det blev minnesvärda stunder i den då speciellt fina Talent studion där goda norska musiker lyhört följde Taistos idéer.

Det var klart att jag ville fortsätta vårt samarbete med skivor här hemma men också med bl.a. Eino Leinocollaget “Sångarens visa” på Svenska Teatern.

Taisto var väldigt noggrann i det han gjorde, när han spelade, i hela inställningen till musiken. Innan vi möttes hade jag vid inspelningar blivit van vid sk.“viitteellisiä nuotteja”, noter med sparsamt nedskriven melodi och enkla ackord. Taisto hade ordentliga partitur, ibland kanske litet  invecklade men alltid genomtänkta och också värdefulla för mig som på allvar börjat förbättra mitt eget spelande. Hans “arr” av “Vem kan segla förutan vind” är härligt men fjärran, utom räckhåll, är hans tremulando som ger mig rysningar av välbehag. Vem skall jag nu vända mig till...? 

Det var så skönt med Taisto. Han var lugn och hade sina funderingar, skapade ofta låtar på vandringar med hunden och på landet och “slog man av en prat” skulle man ta tid på sig. Vårt sista telefonsamtal, kort före hans död, var precis som det skulle vara, långt och bra. Jag saknar honom. 

Barbara Helsingius

TAISTO WESSLIN… 
…liten till växten men så stor - en höjdare i sin musik!
Det kan låta underligt men jag vet inte när vi blev bekanta. Han bara var där, i TV och radio men annars är minnet tomt tills en dag i slutet på 1970-talet  ett norskt skivbolag bad mig göra en skiva med Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa. På Nacke Johanssons förslag  tog jag kontakt med Taisto och sedan dess var det han och ingen annan som stod för arrangemangen på mina skivor. Det var så det skulle vara. Jag översatte till norska av vår rika skatt fina visor, det blev tre LP-skivor  i Norge vilket passade bra. Taisto kände Norge väl och det var ju där han hade hittat sin Karin. Det  blev inte bara läckert och smakfullt gjorda arrangemang, det blev minnesvärda stunder i den då speciellt fina Talent studion där goda norska musiker lyhört följde Taistos idéer.
Det var klart att jag ville fortsätta vårt samarbete med skivor här hemma men också med bl.a. Eino Leinocollaget “Sångarens visa” på Svenska Teatern.
Taisto var väldigt noggrann i det han gjorde, när han spelade, i hela inställningen till musiken. Innan vi möttes hade jag vid inspelningar blivit van vid sk.“viitteellisiä nuotteja”, noter med sparsamt nedskriven melodi och enkla ackord. Taisto hade ordentliga partitur, ibland kanske litet  invecklade men alltid genomtänkta och också värdefulla för mig som på allvar börjat förbättra mitt eget spelande. Hans “arr” av “Vem kan segla förutan vind” är härligt men fjärran, utom räckhåll, är hans tremulando som ger mig rysningar av välbehag. Vem skall jag nu vända mig till...? 
Det var så skönt med Taisto. Han var lugn och hade sina funderingar, skapade ofta låtar på vandringar med hunden och på landet och “slog man av en prat” skulle man ta tid på sig. Vårt sista telefonsamtal, kort före hans död, var precis som det skulle vara, långt och bra. Jag saknar honom. 
Barbara Helsingius